Nu när jag ligger hemma sjuk, tänker jag ofta på vad mycket jag kommer hinna göra som jag annars inte tar mig tid till. Fixa CVt, mejla massa ärenden, boka in körlektioner, göra vitaminbombade juicer, varför inte göra en kokbok?! Läste just en briljant artikel av Josefin Knave som skrev i VeckRevyn om pressen samhället sätter på oss som individer och ständigt får oss att känna oss otillräckliga.
Och jag börjar tänka, är det det här som krävs, för att jag ska tvinga mig själv till att stanna upp. När kroppen säger ifrån, ska jag låta det bli min varningssignal? Nej tänker jag, det måste gå att sätta ribban lägre, inte alltid sikta mot sjärnorna, för ibland räcker trädtopparna. Ibland kommer man inte längre än just dit heller. Hur mycket man än vill.
Det kan vara det jobbigaste som finns, att behöva inse sina begränsningar, men det behöver vi för att någon dag, någon gång kunna sluta fred med oss själva. Förhoppningsvis få lugn och ro, åtminstånde för en stund.
Det är ju knappast någon tillfällighet att influensan slog klorna i mig två dagar efter terminens sista tenta. Förra gången jag blev lika sjuk var under mina lediga dagar mellan sommarjobbet och höstens terminsstart. Det var inte heller en tillfällighet. Det är ett mönster.
Jag vill sluta jaga, jämt jaga något bättre. Jämt pressa sig till det yttersta och tro att det ska leda mig dit jag vill, till en fantastisk plats. Lite smartare, lite starkare, snabbare, Men, dumma dig som inte fattar, säger en röst i mig, det är ju inte det som är lycka! Det fattar jag väl. Och jag inser att det här måste sluta. Nu, med det samma.
Men det här är ett grymt utrbrett problem i vårt samhälle, vår tids folksjukdom - kalla det duktighetsfällan. Vem har inte blivit intalad ända sedan barnsben att vi kan göra precis vad vi vill, bli vem vi vill, bara vi tror på oss själva. Det är där den tunga lasten läggs på våra axlar, att det inte räcker att bara vara, att vi ska bygga vår framgång också, helst helt själva. Dubbla examen, fina praktiker och meriter, helst ett extraknäck vid sidan om det, gärna en befordran. Och däremellan en jorden-runtresa och jobba som volontär. För det måste du såklart också tid med, oavlönat arbete. Allra helst innan 25, sedan är du för gammal för att vara intressant. Säg den människa som lyckas leva upp till det här, och dessutom vara lycklig.
Inte minst nu i januari blir allt det här som mest påtagligt, den månaden när vi ska "styra upp våra liv" och göra storslagna planer för våra livs mål att införliva under kommande år, ytterlighare faktorer som statistiskt sett faktiskt - hör och häpna - bara ökar bördan och ångesten för de flesta av oss. Hur många har inte gett upp u
Hoppet om dessa löften redan tredje veckan inpå det nya året, och med det fått en uns hopplöshet i sin pott istället? det är att just det samhälle vi byggt, som försöker bryta ner oss. Tillsammans måste vi stå upp emot detta destruktiva, repetitiva mönster.
Det här är inget nytt, men gud det här vet väl alla redan säger ni och slår er för pannan. Men är det nån som gör något? Nej, inte är det så lätt att göra nåt, när man inte vet vad man ska göra eller var man ska börja. Men det behöver inte vara så svårt, till att börja med räcker det ju att inse våra begränsningar och acceptera dem. Inte bara våra egna och inte bara andras, utan allas! Den dagen vi på riktigt gör det är den dagen vi kan börja må bra. Att enas tillsammans för att tillmötesgå våra gemensamma problem och värna våra intressen för att se till att vårt samhälle blir ett som gynnar oss att leva i. Ett samhälle som bygger upp oss istället för att bryta ner oss! Så låt oss göra det, börja acceptera, öppna era hjärtan för att sluta fred med andra och er själva. För att slippa dra i nödvromsen senare, få en mjuk inbromsning istället. Gör det här, gör det nu.
