över ett år sedan jag skrev sist. Nu skriver jag från annan tid, i annat rum. De gala inläggen var ett annat liv, det känns nästan som jag skrev de i ett annat universum, långt från allt vad som heter soffmys och tentaplugg.
Nu sitter jag i en go' soffa och hör regnet smattra på fönsterkarmen. Om jag inte visste att det snart var april skulle det vara svårt att säga om det är hösten eller våren som är på väg.
Just nu är det också universitetstider, antagningen har öppnat inför hösten och studenter, som jag, borde vara i högsta hugg. Det är jag, när jag inte pluggar metoder i komparativ politik tänker jag på framtidens plugg.
Häromdagen var något av en turning point i mig, något gick upp för mig. I gratistidningen Metro som finns att hämta i ett grönt tidningsställ bredvid busshållplatsen även här ute på Lidingö fanns en artikel om högskolevalet. Där fanns en kort men kärnfull intervju med en journaliststudent.
I snabba drag var budskapet att för att lyckas behöver vi något som genuint driver oss, som får oss att se det möjliga när plugget känns som en oöverstiglig bergstopp. I mitt stilla sinne viskade någon till mig att jag ju egentligen vet precis vad jag borde göra om för att lyckas och bli lycklig i mitt liv. Jag hade velat vara del av den intervjun, antingen som den som håller i pennan, eller den som gav svar på tal.
Det är därför jag skriver igen, det är det jag vill göra.
Nu sitter jag i en go' soffa och hör regnet smattra på fönsterkarmen. Om jag inte visste att det snart var april skulle det vara svårt att säga om det är hösten eller våren som är på väg.
Just nu är det också universitetstider, antagningen har öppnat inför hösten och studenter, som jag, borde vara i högsta hugg. Det är jag, när jag inte pluggar metoder i komparativ politik tänker jag på framtidens plugg.
Häromdagen var något av en turning point i mig, något gick upp för mig. I gratistidningen Metro som finns att hämta i ett grönt tidningsställ bredvid busshållplatsen även här ute på Lidingö fanns en artikel om högskolevalet. Där fanns en kort men kärnfull intervju med en journaliststudent.
I snabba drag var budskapet att för att lyckas behöver vi något som genuint driver oss, som får oss att se det möjliga när plugget känns som en oöverstiglig bergstopp. I mitt stilla sinne viskade någon till mig att jag ju egentligen vet precis vad jag borde göra om för att lyckas och bli lycklig i mitt liv. Jag hade velat vara del av den intervjun, antingen som den som håller i pennan, eller den som gav svar på tal.
Det är därför jag skriver igen, det är det jag vill göra.
